Trin85

Det har funnits perioder i mitt liv då jag varit riktigt glad.. Och inte behövt låtsas vara glad inför alla andra. Har varit riktigt glad i två veckor snart.. Och allt som krävdes var några få ord från dig så försvann allting, och nu är jag lika ledsen som jag var innan. Varför trodde jag på det du sa? Varför var jag så dum i huvet och lät dig lura mig så hårt? Jag borde ha lärt mig vid det här laget att man inte kan lita på någon. Frågan är ju bara när jag ska lära mig.. Varför lät jag mig själv bli så där glad och lycklig? Förstår inte varför jag ens hoppades på att det skulle vara sant.. Men innerst inne trodde jag verkligen att det var sant och att det för en gångs skull skulle bli bra.. Att jag för en gångs skull hade tur.. Men det var bara som jag trodde..
Att några få ord kan göra så ont i en människa. Det förstår jag inte.. Och att just du skulle säga dessa ord till mig det kunde jag inte ens drömma om.. Trodde verkligen att det du sa till mig var sant, men det var det uppenbarligen inte. Så varför kunde du bara inte sagt sanningen frå början? För att du inte ville såra mig? Tror du att du sårar mig mindre när du låter mig få hoppet tillbaka att det verkligen ska bli som jag vill? Tror du att det sårar mig mindre när du lovar en sak och sen efter en vecka så struntar du i det? Du borde sagt som det var från början.. Tror inte det hade gjort mindre ont, men iaf.. Trodde åtminstonde att du kunde vara ärlig mot mig.. Trodde jag var värd det, men så var det tydligen inte..
Men det är tydligen bestämt att jag ska inte få vara glad och må bra. För när jag väl är det så rycks allt undan för mig och jag mår skit igen... Antar att det är så mitt liv ska se ut....

Nu pallar jag faktiskt inte mer. Jag lägger ner.. Allting... Det förstörs ändå bara.. allt bara rasar samman runt omkring mig och jag kan inte göra ett skit åt saken!